Det hände för 15 år sedan, en kall och mörk vinternatt, termometern gick ner till –28 grader kallt. Där ute på trappen satt en stackars mager katt, frusen och hungrig, den hade strukit runt i området några dagar, rivit ut sopor för att få något i sig, alla grannar hade sjasat iväg den för han bar sig konstigt åt och slogs med byns alla katter. Jag hade varit ute och matat katten ett par gånger, så han visste väl vart han skulle lägga in sin största charm..I denna stjärnklara natt brast mitt hjärta, och jag öppnade dörren  för något som skulle komma att härska över hela familjens och hundflockens dynasti. Alla lärde sig snabbt att tre klappar på huvudet räckte sen fick man snabbt dra undan handen, annars SMALL ! det, och blodvite uppstod.

Först trodde vi det var en rar liten flick- katt och Jessica tyckte den skulle heta, Snövit, men när vi ropade på Snövit satte han svansen i vädret, slank bakom soffan och blängde surt. Vi konstaterade snart att det var en kastrerad hankatt som vi gav namnet Sissel, det gillade han och kom så fort vi ropade på honom. Första tiden i hemmet gick åt till att få upp honom i vikt, det var bara skinn och ben, vi avmaskade, men det värsta var hans förfrusna sönderbrända små rosa trampdynor, dem smörjde vi med salva. Allt eftersom tiden gick blev han bättre och kaxigare.

På den tiden hade vi Irländska varghundar och en kväll rök en av hanarna (en bjässe på 70 kg och en manke på 105cm), ihop med katten, det är väl inte så svårt att gissa vem som vann den matchen, mmm katten! Många slagsmål med byns katter har det blivit, grannarna har kastat både sten och äppleskrottar efter honom.MEN, Han har ett gott hjärta också, att få vara med små cavalierbebisar i valplådan är något av det bästa han vet, då är han lekfarbror´n hela dagen !

Nu börjar han bli gammal (och lugn),och ligger på sin favoritsten ute i solen, han har varit fri att när som helst gå från vårt hem, men han trivs här och jag vet att han älskar oss lika mycket som vi älskar honom.

SISSEL, en riktig jamare med mycket drag i !

Allt i ett paket!

Gäddhäng, julgranar, bilringar och annat smått och gott, som smiter utanför varenda liten glugg i kläderna.

Man är väl den ständige bantaren, som provat alla metoder som finns. För några år sedan testade jag viktväktarna och lade om matstil helt och hållet, det gick väldigt bra, tror jag klämde 25 kilo, viljan var stark och jag blev lite fanatisk. Men så kom det där ”suget” som man bara inte kan stå emot. Jag glufsade och åt upp mig 10 kilo, så nu är det bara att sätta fart igen med slanka linjen. Ju äldre man blir desto svårare är det att tappa vikt, för det mesta är det inte jag som går ner, utan den övriga familjen. Jessica brukar säga att, - nu bantar mamma då går vi ner i vikt !

Nu infinner sig tiden då man äter både grillat, paj med vaniljsås, och gräddtårta till midsommar och allt smakar så himla gott när man sitter samlade där i trädgården.

Men det här året blir det grönsallad med gurka och Lokavatten till midsommarbordet, får väl se hur det går !

Läste att Kari på Glittertinds kennel hade något liknande problem, kan det ha med åldern att göra ? ! !

Brorsan har en Harley Davidson, den är så fin i svart och krom, och sen är det scullfästen

på den, och hästkrafterna är många, alltså en riktigt läcker ”machobakelse”. Mc ljudet på den gör att man får gåshud, ni vet, ni som kan det där. Själv tycker jag det är lite läskigt att åka motorcykel, man föredrar lite lugnare tempo, men det blir inte alltid som man tänkt sig.

”Min” HD som jag lånar av Carro ibland, är bara på en hästkraft, hon heter Charmica och är ett 25 årigt varmblodssto som en gång i tiden gick på travbanan, hennes pappa var Smoking Yankee. Jag ska säga att det är en gammal dam med fart under galoscherna, dessutom är hon mycket förtjust i ”bling-bling”, (kolla in grimman hon har på bilden). När vi senast var ute på en ridtur kom vi till ett stort lerhål, som vi var tvungna att korsa, men det tyckte inte Charmica om, det här är en fin dam som inte smutsar ner fötterna i onödan! Hon tog helt sonika en annan obefintlig ”väg” och jag lovar er att det var trång bland alla buskar och snår. Caroline skrattade åt mig och sa, -Du ser ut som en polkagris! Piskrappen från alla grenar och kvistar hade slagit mig blodig i ansiktet. Som ni förstår är jag ju ingen OS-ryttare, kan ju knappt  styra hästen dit jag vill. Ja, ja, fadäser händer ibland, men det är roligt att få dela hela familjens intressen, och när man sitter där på hästryggen och lunkar fram  i solnedgången så känner man sig lite som  Lucky Luke.

En trött ensam cowboy…

Önskar alla mammor en riktigt fin mors dag !

Det alltid lika roligt när man får bilder från nöjda valpköpare. Alla dessa valpar har vi ju en gång haft i vår ägo och skött med högsta omsorg och kärlek. Minnena är många , glada och positiva, här vill jag dela med mig ett av dem:

När Vouges Audrey fick valpar med Clopsville Jack Daniels, föddes Fendi Lou och Fideli, det var valpar med mycket DRAG i. Här var det djungels lag som gällde!  De sopade mattan med alla vuxna hundar, ingen gick säker för små vassa pirayaliknande valptänder. Allt som kom i deras väg massakrerades noga, de förut så stiliga och nyinköpta panelgardinerna fick utgöra lianer i kökets djungel. Dammsugaren var skräcken från svarta lagunen som skulle attackeras med skällande och skrikande Amazonasvalpar, som helt plötsligt föll ihop i en hög och somnade sött in. Vilken guldgruva av minnen att ha sällskapsdjur.

Här är en bild på Fideli som nu är 8 månader och börjar bli en ung dam, med aktning och värdighet. Hennes syster Fendi är av samma kaliber, underbara cavalierer med härliga och  checka temperament.

Hundarna och jag hade gått hälften av vår långpromenad när himlen öppnade sig för ett smäktande vårregn med stormbyar. Medhavt paraply var inte ens att tänka på, det hade bara gått sönder. Vi fortsatte promenaden i ösregn och gissa om vi var böta när vi kom hem !

Vårt nya lilla hopp "Bella", mötte regn för första gången i sitt liv, hon lyfte blicken mot himlen och morrade förebrående.

En som inte bryr sig om vädret är vår rara Kellie, hon älskar att sparka fotboll med Raine i både vått och torrt. Inget kan stoppa hennes framfart !!!

Så har man då skaffat sig en blogg, så nu får man veta vad  som händer ute på Närkesslätten, med hundarna, hästarna och alla andra tvåbenta och fyrbenta.

Idag har har jag blivit undersköterska (USKA), jippi!!!

Har pluggat som en galning och det har gett goda resultat, som jag är mycket stolt över, om man nu får skryta lite. Min dotter Caroline är också undersköterska, men har jobbat som det lite längre än jag. Till hösten -09

ska jag forsätta läsa en sjukvårdsinriktning och praktisera på Örebro läns universitets sjukhus, USÖ. Den här utbildningen har jag även nytta av vad gäller hundarna.

Hundarna ja, de har fått stå tillbaka lite de här terminerna, har inte kunnat lagt ner lika mycket tid som man brukar på dem, med utställningar och träning. Som tur är har Jessica och Carro hjälpt till så mycket de har kunnat.Tack för att ni finns !