Nu har byn invaderats av svinaktigheter !

Det är inte vilka svin som helst, det är vilda svin. De ligger uppe i backen hos grannfrun och solar sig mitt på ljusa dagen, hon törs inte gå ut på sin egen tomt!

Svinen har inte det minsta respekt för henne, hon får ringa modiga grannar med bössa, som kommer och hjälper henne ut.

På nätterna smyger svinen runt knutarna och man kan höra deras dova grymtningar, för att sen snabbt försvinna ut i den mörka natten. Att promenera i skogen är inte att tänka på längre, man ser spår efter dem där de bökat fram rötter ur jorden, det är ingen trevlig syn, en del har fått sina gräsmattor helt upprivna och förstörda.

Nu är det krig i Ökna socken !

Jägarna har införskaffat sig tuffa och blodtörstiga och jakthundar. Det var bara valpar på 8 veckor, men man såg och hörde på hundägarna, som är av det positiva gardet, att det fanns kapacitet för vass jaktinstinkt.

Då har ni inte sett mina cavalierer på jakt efter diverse vilda djur, de kan fånga både småfåglar och fjärilar, men jag sa det inte högt. Ville inte skrodera för mycket!

Nåja, jaktlaget har laddat bössorna med dynamit, krut och rustat sig för svinjakt. Slagfältet kommer att vara ett inferno av vilda djur med två och fyra ben. Vem som skjuter vem får vi väl se.

Jag tog med mig min lilla mamma på sten och mineralmässan i Kopparberg. Vi hade som tur var förberett oss med regnkläder, och jag kan lova att vi fick användning av dem. Regnet hällde ner över mässan och utställarna var förtvivlade när plast taken brast och regnet välde in över deras bord med stenar, smycken och alster. I detta tumult lyckades jag hitta ett par vackra stenar till kanonpris, men när jag vänder mig om för att visa mamma är hon som bortblåst. Kära nån, pensionär på rymmen! Hon har väl inte flutit iväg med regnmassorna??? Min mamma är liten som en tumme, syns inte bland alla människor och utställnings stånd. Jag letar förtvivlat, och många tankar hinner passera genom hjärnkontoret, men hittar henne tillslut i fullt samtal med en guldvaskare från Hällefors!  – Jag ska på guldvaskarkurs i sommar, utbrister mamma lyckligt, - Äntligen får jag användning av mitt vaskarkitt! -Men mamma då, du kan väl inte ta dig fram i bushen med en rullator på släp, förebrår jag henne.

  – Asch då, den behövs inte när man har guld i sikte!, säger mamma 83 år, med glimten i ögat.

 En gång när hon skulle plocka blåbär kom hon svepande tillbaka genom skogen i vild panik, över alla buskar, stock och sten, hon måste ha varit snabbare än systrarna Kallur tillsammans, hon hoppade över och in i bilen och skrek –KÖR FÖR TUSAN!

Vi förstod snart varför. Det kom en stor brunbjörn lufsandes efter henne! Jag kan säga att pappa gasade som aldrig förr den gången, han hade ju björnen i sidan av V4: an, och en vettskrämd fru i baksätet. Den gången var till och med brorsan tyst!

Tänk vad det kan vara skönt när det regnar, man behöver inte påta i trädgården, inte pressa i solen, hundarna vägrar att sätta ut tassarna utanför dörren, det är bara att kura ner sig i soffan bland hundarna och mysa. Idag kom nya numret av Hundsport, mm mm. !

I helgen är det sten och mineralmässa i Kopparberg, som jag hade tänkt att gå på, men vi får se om vädret tillåter det. Det är väldigt intressant med stenar speciellt gillar jag ädelstenar av olika slag, ni vet - Diamonds are a girls best friend. Att titta i lupp på stenar är en upplevelse, man upptäcker ett helt nytt färgspektra. Den mest intressanta stenen att syna är opalen, med sina färgsprakande mönster Man säger också att stenar avger energi för olika ändamål, vem vet? kanske, kanske inte ??

Någon som är full av energi är i alla fall Fendi Lou, glädjen och spralligheten sätter inga gränser. Hon busar och leker mest med Gilda dagarna igenom. Hon kan också krypa upp i någons famn och bara gosa och kramas hur länge som helst. Första löpet har hon just gått igenom och blivit en ädel dam.

Jag älskade hundar, jag var en hund, mamma fick skära falukorv och lägga i en skål så att jag åt som en hund. Mamma hade haft en schäfer vid namn Laila som var tigrerad och jätte stor, jag älskade när hon berättade om deras äventyr tillsammans. Till min stora glädje började vi diskutera hundköp hemma, jag tror mamma och pappa blev lite oroliga att jag skulle skämma ut mig inför kompisar och bekanta och kanske bli besatt av mitt hundleverne.  Vi åkte runt till olika kennlar och tittade på alla möjliga raser, vi fick uppleva många skjul och små skrymslen där hundar förvarades, man blev verkligen avskräckt, Hujeda mig !

 Vårt val föll tillslut på en Keeshound. Hon hette  Lutamossens Qita och var så underbart söt, liten, knubbig och lurvig. Brorsan och jag slogs så hårtestarna rök när det var dags för valppromenad, varför han var så himla angelägen att gå ut med valpen var att han skulle köra ”hundtricket” på gårdens söta flickor. – Typiskt storebrorsor!

När nyhetens behag hade lagt sig på oss syskon, var det mamma som slet sitt hår för alla promenader hon fick gå i ur och skur under många år. Hon kanske tyckte det var skönt att få komma ut en stund och vila sina öron från oss skrikande och vrålande slagskämpar.

Min bästis Towa fick också en hundvalp samtidigt som mig, det var en trefärgad collie som hette Kim, åh vad vi var stolta när vi var ute och gick med dessa gyckar, vi växte flera centimeter, jag behövde verkligen det för jag var liten och knubbig redan då.

 Egentligen gjorde vi inte så mycket med våra hundar, det fanns inte så mycket hundsport på den tiden, de fick nöja sig med att vara med oss och leka med pinnar och kottar i skogen och alla var till freds med det.

Många hundar och andra djur har passerat sen dess, men det var på den här tiden som uppfödardrömmarna började gro, fast det tog många år tills den dagen skulle komma, och egentligen har den nog inte kommit än för man drömmer ju fortfarande …

Själva racet går över en gräsbana som är ca 137 meter lång och hundarna startas fyra och fyra ifrån en startbox. Hundarna måste under träning och tävling bära munkorg på banan av säkerhetsskäl. Det är annars lätt hänt att någon kan få ett tjyvnyp i trängseln och ivern när trasan hinns ifatt i sandgropen.
Munkorgen är gjord i mjukt läder och är mycket luftig för att inte vara obekväm eller hindra hundens andhämtning under loppet.
Under tävling bär hundarna också olikfärgade täcken för att lättare kunna skiljas åt av domarna. Inga spel på hundarna förekommer utan man vinner bara ära, berömmelse och en årstitel. Whippetrace är en mycket rolig, och av hundarna, väldigt uppskattad aktivitet där de får utlopp för sin inneboende och sedan långt tillbaka framavlade jaktinstinkt På tävlingar får endast renrasiga whippet starta, men på träningar, får alla raser delta.

En frisk, sund och sportig hund allt i ett kraftpaket. Våra whippar har i sin ungdom gått på whippet race banan. Vi tränade och tävlade för Norrköpings whippetrace klubb. Pandions Alkinos ”Kino” var en fena på att jaga trasan från första stund han kom ut på banan. Licensloppen vann han galant och år 1999 fick Kino whippetrace licens.

Sin vinnarinstinkt utövade han på bästa sätt, genom att byta spår under ett lopp, hoppade han över sina konkurrenter, utan att vidröra dem., det hade aldrig förekommit tidigare. Så länge ingen hund störde eller rörde varann var allt enligt reglerna tillåtet. I slutet av banan finns en sandgrop som ska stoppa upp farten på hundarna, där kan de få tag på trasan som de jagat, när Kino var med och tävlade fanns det ingen annan som kunde fånga den trasan mer än han. År 1999 var han SM 3: a i whippetrace, endast 11/2 år gammal.

Jag och min väninna var på kurs i helgen i Ludvika på Saxenborgs kursgård.

Kursen var mycket bra och utvecklande, på det mentala planet och gav oss mäkta energi.

 Det fina i hela kråksången var den vackra miljön, med bergslagsgårdar, skogar och sjöar som slingrade sig genom hela orten och förbi kursgården.

Tack Kristina Bexell för en otroligt givande kurs!

Att hunden sover det mesta av sitt liv tror jag är en myt, det stämmer inte här hemma i alla fall. Vi tränar våra hundar en hel del i utställning, rallylydnad och lydnad och det måste belönas, naturligtvis under träningens gång, men man måste ha lite kul också !

Ett pass i fotboll är alltid uppskattat. Här kan alla hundar vara med, från de yngsta till de äldsta, lilla Gilda som är 14 veckor hänger på så gott hon kan. Det är fascinerande att se de gamla hundarna låta Gilda vara med i matchen och få ta bollen i mellan åt. Våra whippar tycker om henne väldigt mycket, hon får nästan göra vad hon vill med dem, men går det för långt säger de vänligt men bestämt ifrån, precis som det ska vara.

Här är en bild på Frida och Kellie i fullt språng under en intensiv match.

Idag har Gilda varit på en riktig promenad i koppel. Det var väldigt spännade, hon hälsade på hästarna och Gläntan nosade och blåste henne i örat så de stod som små segel från huvudet på henne. Hästar hälsar på det viset, inte lätt för en valp att veta, men Gilda ruskade på sig och sprang vidare med matte hängandes efter. Det gäller att vara snabb i benen, för det går undan i svängarna. Katten var nog roligast att inspektera, men lite farlig också, han satte upp tassen till försvar om man kom för nära, då var det roligt att retas med honom till man fick sig en vinge och en vass klo i huvudet. Lugnast var nog att jaga fjärilar de var inte så försvarsbenägna, de försökte bara komma undan så snabbt som möjligt. 

Gilda är en glad och orädd tjej som älskar allt och alla.