Det kom en påskhälsning från Chakinoz Glenda Rose och hennes kompis Fanny.

Chakinoz Glenda Rose och Fanny

En underbar låååååångfredag

Påsklunchen måste delas lika med alla familjer, så har det alltid varit, ena dagen till mamma o pappa och andra dagen till svärföräldrarna, vi gamlingar behöver bara fixa lunchen. Den här påsken satsade vi på grillpremiär, istället för traditionell påskmiddag. Jag kan säga att de var ingen som klagade snarare tvärtom. Efterrätten bestod av jordgubbspaj med glass. Efter maten blev det trädgårdsarbete, vi planterade stockrosor i olika färger bland annat i svart. Jessica har stor passion för liljor så ett rosa par stoppade vi ner i backen, sen strödde vi frön av rosa malva och sömntuta runt de större blommorna, den rabatten kommer att gå helt i rosa. Gamla löv och torrt gräs krattades undan, vi ansade buskar och häckar om vartannat, det blev så fint. Vi skulle plantera en fjärilslavendel, då kom det en envis humla och skulle suga nektar, -Du får väl vänta lite tills vi fått ner blomman i backen, sa Jessica till humlan. Vet ni att humlan gjorde som Jessica sa, den surrade runt där till vi var klara, då satte den sig på en blomma och började käka.
När trädgårdsarbetet var överstökat så red Caroline och Jessica iväg på en runda, de tyckte det var skönt att komma ut en stund och få vila lite. Men hästarna var pigga så det blev både trav och galopp, det var bara att börja träna benmusklerna.

Jessica och Charmica

Påskafton

Inga barn här, de var och åt middag i Laxå. Jag överraskade mamma på hemmet, och sa till henne att kommer du in i min bil, så får du följa med mig hem och fika.  – Jag är vig som en fena, sa mamma 85 år, jäklarns vad hon klämde ner sig snabbt i sätet på bilen. Brorsan hämtade vi upp på vägen också. Vi solade och fikade, gick och hälsade på hästarna som är mammas stora passion. Det blev för lilla mamma en stor upplevelse så hon blev så trött, så hon till och med ville åka tillbaka till Adolfsbergshemmet. Hon var så nöjd och glad av dagens upplevelse och att få fira påskafton tillsammans med sina barn.

En vacker vårmorgon, solen skiner, lärkorna kvittrar ute på ängarna. Jag tar en promenad med hundarna, vi lunkar sakta på och njuter av morgonens alla gåvor. Vitsipporna täcker marken med sitt vita täcke och en och annan blåsippa sticker upp mellan bladen. Vi ser en liten salamander slinka in bland alla fina blommor. En bäck ringlar sig genom våra stråk och där kan man se grodor som roar sig i diverse övningar och snart kommer bäcken att fyllas av miljontals söta små grodyngel. I skogen är det svalt och friskt, buskarnas blad har slagit ut och man kan känna doften av hägg, fast de inte slagit ut ännu. När vi går där i godan ro, får jag en stark känsla av oro, jag ser mig omkring och där bara några meter ifrån oss står en jättebamse älg och äter de mjälla bladen från ett träd. Jag är ju lite rädd för älgarna på så nära håll. Hundarna känner av älgen och blir också oroliga, men jag lägger dem ner och sen hostar jag lite för att få älgen att bli lite rädd, men han bryr sig inte om oss, bara fortsätter att mumsa på sin delikata middag. Jag står där och trampar och samlar mod för att fortsätta framåt, och tillslut infinner sig något slags modighet och fötterna släpper från backen. Jag hade ingen aning om att jag kunde springa så fort, men jag slog nog mitt eget världsrekord. Nu är det så att de här älgarna går runt våra husknutar och de har skrämt många grannar och hundar, värst är att de inte är särskilt rädda för något. Det är roligt med vilda djur, fast på lagom avstånd.

Blåmesen bygger bo med inredning av mjukt hundhår, så nu har vi samlat ihop en liten bädd åt den. Jag lägger ut hundtussarna i buskarna och jag kan säga att det är en försvinnande åtgång på pälsverket. Det är nog fler än blåmesen som uppskattar hundhår till sina små bon.

Jag var på väg till Västergötland, när jag  i höjd med Laxå tvärnita med bilen. – Vad i hela fridens dar är det som spatserar mitt på vägen, Jodå, en stöddig tjädertupp, han gick mitt ute på den  hårt trafikerade vägen och spände sig mot vajerstolparna, som han nog såg som tjusiga tjäderdamer. En undanmanöver med bilen, räddade tuppen den här gången. Min tanke var att när jag återvänder så ligger nog pippin där platt som alla andra överkörda djur efter vägen, men jag såg faktiskt ingen där. När jag kom hem läste jag i dagstidningen om den ilskna tjädertuppen, som ingen har kunnat undgå som åkt denna väg genom Laxå.

Nerikes Allehanda 2011-04-20

Här hackar den aggressiva tjädertuppen på personbilen

Laxå

Den kaxiga tjädertuppen, som i ett par veckors tid uppehållit sig längs vägen utanför Laxå, hackade på bilen. Och Roger Gundersson passade på att föreviga den aggressiva fågeln.  

Tjädertuppen har under cirka 14 dagars tid haft bilister i närheten av Sandstubbetorp strax utanför Laxå som sina värsta fiender. I synnerhet morgontid har den befunnit sig längs vägen - och den visar ingen pardon. Bilar som stannat har inte sällan fått backa undan efter utfall från den praktfulla fågeln. 
Roger Gundersson hade lämnat bilen på verkstad och stannade till vid Sandstubbetorp. Tjädertuppen klev med bestämda steg fram och började hacka på stötfångaren. Trots att Roger vevade ned rutan visade fågeln ingen rädsla.

Rabymar Magic Wizard 

Som vanligt ligger man som en rem över golvet, när man ska iväg på utställning, nervositeten sprider sig i kroppen och även på resten av mina hundar. Två vovvar får följa med och de andra får stanna hemma, vilket inte är särskilt populärt, de blir gnissel i flocken. Väl packat och klart drar jag iväg med bilen, ska bara hämta upp Jessica. Ute på Norrköpingsvägen tycker jag bilen känns tungstyrd, jag tror inte det är sant men det är bara att inse faktum att jag fått punktering. Får ringa hem och väcka den björn som sover, han mullrar något i telefonen om att det finns domkraft och fälgkors bak i bilen. Jag kan inte ens få ut domkraften för den väger bly, än mindre skruva av muttrarna som starke Adolf har dragit dit! Jag är glad att det inte hände längre hemifrån än att jag kunde byta bil med gubben.
Vi hann i alla fall till Västerås i tid, kom in i utställningshallen där det var lugnt och stilla, lite fin Elvis-musik tonade ut genom högtalarna. Det måste ha varit ljudisolerat i den hallen, för jag har aldrig upplevt en så lugn utställning. Det var precis vad vi behövde efter vår lilla morgonfadäs.
Harry var först ut, han blev Excellent och sedan placerad trea i konkurrensklassen, med så fin kritik.
Lilla Sussi, var nyfiken på allt, hon kikade på andra hundar och gick fram som ett lite ånglok, inte rädd för något. I ringen tillsammans med Jessica skötte hon sig utmärkt. Tror hon var yngst i klassen, hon blev också Excellent och placerade sig fyra i sin klass, vilket vi var nöjda med då hon inte är färdig någonstans i sin lilla kropp. Trots sin första utställning skötte hon sig galant. Lite shopping blev det också av diverse hundartiklar, som alltid!
Prata är min melodi, det är alltid lika roligt att träffa uppfödare och hundägare för att prata lite hunderi. 

Vilda vårvindar viner ute på ängarna, lärkan kvittrar glatt men jag kan knappt höra den för det blåser så om mina öron. Dikeskanterna är fyllda av tussilago och blåsippor och solen värmer där det är stilla och lä.
Vi tog en skogspromenad idag för att slippa den hårda blåsten, där i skogen kvittrade vårfåglarna och när vi kom fram vid en skogsglänta stod tre rådjur och tittade på oss, de försvann snabbt in i skogen igen när de fick syn på oss. Det var mycket gamla torra kardborrar efter skogskanten och de trasslade in sig relativt snabbt i cavalierpälsarna, även små grankvistar som jag tror ekorren har naggat på och slängt på backen för det låg hur mycket sånt som helst runt alla granar, han hade nog haft tabberas där under vintern. Vi stannade vid en liten bäck med porlande vattenfall där hundarna smakade på vattnet, kanske inte så gott, men spännande. Vi gjorde ett rafflande fynd i skogen, hundarna snusade vilt på något, först tänkte jag att det kanske var ett dött djur, och jag vill inte att de ska käka på något äckligt kadaver som jag måste dra ur halsen på dem, men nej det var ett älghorn som låg där och lockade på uppmärksamheten. Hundarna försökte ivrigt släpa med sig hornet, men det var för tungt så matte fick hjälpa till att bära hem deras byte, gissa om var så stolta! Det visades högmodigt upp för andra familjemedlemmar under glada svansviftningar.

När helgen kommer ska man göra allt som man lagt åt sidan den övriga veckan. Putsa, feja, städa, och skrubba golven. Promenaderna med hundarna är min ”guldkant”. Då tränar vi, leker och har roligt tillsammans, kanske utforskar något spännande i diket, och så här års brukar det finnas lite av varje att upptäcka. Ibland går vi bara och njuter och lyssnar till fågelsång.  Då släpper jag alla måsten, allt som varit under veckan, jag försöker att inte ha dåligt samvete för att jag inte varit hos mamma, men det gnager djupt ner i mitt hjärta. Jag önskar jag kunde vara hos henne varje dag, men tiden räcker inte till. När jag går från henne så gråter hon stora krokodiltårar, hon säger det är så roligt när jag kommer, men så hemskt när jag går ifrån henne. Mamma vet att tiden är knapp för mig, för hon har ju haft det likadant med hundar och allt som hör till. 
Hur som haver så var hundarna och jag på vår dagliga promenad i helgen, då träffade jag på vår närmsta granne som har skogsbruk och han hade ställt fram en stor kärra med fin torr gran ved, som han sålde till oss på stört. Han lastade av veden här hemma på uppfarten, sen var det bara att börja bära in det i vedboden. Efter 10 kubiks släpande, kan jag säga att det kändes i både rygg armar. Ved värmer många gånger, men nu har vi till nästa vinter att elda i kaminen.