I regn och rusk (som vanligt, för vi har aldrig tur med vädret), promenerade vi i runt Hästhagen, vi var ganska många trots vädret. Det är så roligt att träffas, vi checkade av en löptik, kollade lite öron och tassar, vi diskuterade hundmat och små tikars något dåliga aptit. Ja. det är mycket som dryftas på våra promenader och jag tror att det är många som kommer hem och har fått lite -aha upplevelser, tips och råd som vi delgett varandra. Vi hade också ett par som inte hade någon Cavalier än, men kom för att se alla våra glada hundar, här fick de många tips och såg alla våra fyra färger och hundar i alla åldrar. Från lilla blenheimtiken Bea som är cirka 6 månader till "allas vår" tricolourtik Lina  10 år, som är lika kärvänlig och hälsar på hela gänget innan vi drar igång vår promenad. Sen har vi lilla Sascha som lite försynt är framme och puffar  lätt på oss alla. Denna söndag var hon klädd i en gudomligt söt regnrock som var rosa med vita prickar på, tror ni man smälter!

Ja, sen har vi grabbarna som far omkring lite mer, det ska snosas, markeras och springa fort ibland, allt som gör livet kul, man blir lycklig bara av att se dem!

"Benzen"

Jag var så stolt, min första importerade hund, det var mycket planering och bestyr bakom det. Så bar det av till Norge för att hämta lille Ben. Han var lite försiktig och blyg den lille rubyhanen, men så vacker och med en underbart djup rubyfärg. Ben var inte så stor heller vilket var till fördel.
Vi jobbade ganska mycket med att bygga upp Bens självförtroende och det gav goda resultat. Ben och jag fick en så fin kontakt som bara blev djupare med tiden, han förstod allt jag sa. Han blev vår lilla ”björnbuse”. Alltid lika glad och full i spratt och bus med gigantiska fyrfotasprång och han spred en sådan enorm glädje både bland människor och de andra hundarna.
En varm sommardag var vi ute på promenad och Ben fick något konstigt ryck i tassen, och rätt som det var for han ner i diket och sprattlade till en stund.
Min första tanke var att värmen kanske var för stark, så han svimmade lite grann. Efter ett par dagar kom det igen som kramper, och han var spänd i hela kroppen, anfallen var över på några minuter, men den här gången blev Ben väldigt påverkad och var spänd under resten av dagen.
Jag började bli rädd och letade på internet efter fakta och hittade filmer på hundar med olika anfall, både epilepsi, diabetes och den förödande sjukdomen Episodic Falling Syndrome, men likheterna var inte så stora, och jag var fast besluten om att gå vidare. Jag var i kontakt med vår veterinär och vi tog alla tänkbara blodprover som finns, och alla tänkbara undersökningar genomfördes, men allt var normalt. Vi provade olika mediciner som dämpar kramper och till slut hittade vi en bra medicin. Flera månader gick utan att Ben fick ett enda anfall, och jag var så glad.  

Plötsligt kommer krampanfallen tillbaka, men de har nu eskalerat och andningen
påverkas kraftigt, jag blir rädd att han ska kvävas.   Jag sitter med min älskade Ben i famnen, jag följer med i hans krampaktiga rörelser, så han inte blir låst i dem, men är ändå med för att han inte ska skada sig. När krampen släpper, sitter jag en stund med honom i famnen och bara gungar lite lätt liksom för att lugna både honom och mig, sen far han upp lika glad som vanligt och vill ut för att göra ifrån sig, det är A och O efter ett anfall.

Jag har vid det här laget inte tordas lämna Ben själv hemma, oron sitter i och vi har hjälpts åt när någon ska åka iväg, eller man ska gå ut en liten sväng för att han inte ska bli lämnad själv. På jobbet har jag bara oroat mig, -Tänk om…
Vid det här laget känner jag att snart kommer Ben att dö i ett anfall, då de har blivit så kraftiga. Jag vill inte vara med då, så jag bestämmer i samråd med min veterinär att låta Ben somna in lugnt och stilla, utan krampanfall, endast tre år gammal. Han dog på grund av någon sorts sjukdom som inte gick att fastställa.

En glad och check liten björnbuse lämnar det här jordelivet den 12 november 2011.
Tack Ben för den tid vi fick tillsammans, du gav oss så mycket kärlek. Vi ses igen.
Mamma

Min Ben var framförallt en mycket älskad vän som alltid kommer att finnas i mitt hjärta och jag saknar honom så.

”Det finns lika många tankar och diagnoser som det finns människor. Vi kan alla drabbas av sjukdomar på våra hundar så länge vi inte har någon riktig forskning eller tester att göra här i Sverige, tills dess får vi hjälpa och stödja varandra.”

Örebro Läns Kennelklubb och Studiefrämjandet inbjuder till föreläsning av veterinär och hudspecialist Robert D. Cikota verksam på Västra Djursjukhuset i Göteborg.

Lördagen den 26 november 2011

Hudens anatomi och funktion hudsjukdomar, behandlingar och egenbehandling

Plats: Kvinnerstaskolan (matsalen) i Örebro

Tid: kl. 11.00 - ca 16.00

Deltagaravgift: 200 kr (icke SKK-medlem 300 kr) inkluderar kaffe/te och landgång. Betalas i förskott till plusgiro 432 55 04-1 senast 15 november. Ange ”111126 och för- och efternamn på inbetalningen.

Föranmälan: senast 15 november via webbformulär på

ÖLKKs hemsida olkk.se alternativt till Annelie Finnebäck 076-10 55 445.

Välkomna!

Jessica och jag tog en kvällspromenad i höstmörkret, vi hade en liten strimma ljus från månen, men när molnen täckte himlen, blev det kolsvart. Vägen vi gick har vi trampat mången gång så man känner varenda kurva och sväng.  När vi gick där och småpratade tyckte vi att det prasslade i gräset på sidan av vägen, men som sagt vi såg inget. – Jag känner att det är något, sa jag till Jessica och hon kände samma sak.  Vår färd fortsatte längre in mot skogen och då kan jag säga att det blev mer än mörkt, nu vänder vi hemåt för annars kommer vi vricka fötterna av oss på denna gropiga väg. Men just som vi vänder om kommer något mörkt mot oss, det morrar dovt och cavalierflickorna morrar tillbaka, -Lyft upp dem säger jag, det är ett vildsvin, och jag hör min egen röst som spricker av rädsla!

Med hundarna på armen viskar Jessica att det är en varg, vi måste skydda våra små älskade tjejer, vi får ge oss på vargen kanske sparka efter den, då han verkar aggressiv!  Mörkret gör att det är svårt att urskilja vad som smyger emot oss, vi sväljer och munnen känns torr. –En grävling, jag ser något vitt som skymtar, fräser jag till Jessica. Fasen den kommer slita våra märgben i stycken, för de biter tills det knakar! (gammal sägen). Ni kan ju tänka er vår panik i novemberkvällens mörker. Till slut är odjuret så nära oss och det mullrar som åska ur hans dreglande käkar – Det är en björn skriker Jessica! – Oh my lord, vad ska vi göra? – Han kommer äta upp oss allihopa!
– Lugn, lugn, hör vi då en balanserad manlig stämma, -Det är bara Lakritz, (grannens
lilla springer spaniel), som vill hälsa på era cavalierflickor, han blev nog också lite osäker i mörkret, det var därför han morrade åt er.  – Ja, vem fan blev inte det, tänkte jag med en
puls som var uppåt 500 slag. Jag känd inte mina fötter och benen skakade som maracas!
Tänk så uppskrämd man kan bli när fantasin skenar iväg. Nog för att vi har haft både björn, lo och varg runt knutarna förr om åren, men det är väl ganska osannolikt att vi skulle träffa på dem mitt på vägen. Nästa gång jag promenerar så ska det vara ljust ute.

Ann-Marie