Efter flera dagars vak och oro är det nu över, min älskade pappa somnade in i natt lugnt och stilla.

Jag åkte till mamma och berättade, det kändes svårt. Vi gick sen till pappa för att ta ett sista farväl. Vi satt tysta en lång stund, man hade tänt ljus och det var fridfullt och ett stort lugn låg över hela rummet. Ett fönster stod på glänt och vi hörde en liten fågel som kvittrade i vårsolen, det kändes skönt att bara sitta där och se att pappa äntligen fått ro.

Personal har varit underbara, de har kommit till oss och pratat, tröstat, bjudit oss på kaffe och smörgås. Ett stort tack till all personal för det varma och stora stöd ni gett oss i vår svåra stund.

Javisst gör det ont när knoppar brister...