Vi har gjort så mycket roligt tillsammans i livet, våra barn är jämngamla och har varit bästisar i alla år. Vi har tröstat varann när livet varit svårt, vi har promenerat i Ökna socken säkert lika långt som jordklotet är runt och vi har skrattat och haft pysselkvällar med barnen och när de somnat har julglöggen åkt fram och  värmt våra  ibland frusna hjärtan. 

Min bästa kompis och granne Eva-Lena, åkte till jobbet tidigt en morgon, vi bor på landet och här ute är det becksvart. Hon låg på stora vägen i 90 km, då plötsligt från ingenstans dyker det upp en stor älgtjur på vägen, mitt framför bilen. Hon tvärnitar, allt det som man lärt sig att sikta på bakdelen av älgen, det fanns inte i tankarna, foten bara sjönk längre
och längre ner i golvet, varför hände inget när hon bromsade så hårt? Tänk att en bromssträcka kan vara så in i vassen lång. Älgen kom farande upp på huven, rutan sprack och miljoner glassplitter sprutade över ansiktet och i hela bilen.
Som en skänk från ovan eller en räddande ängel, så glider älgen ner på andra sidan av huven, den kom aldrig ner genom rutan. Den fortsätter springa ut mot skogen. Allt blir tyst och stilla denna mörka mulna oktober morgon, det enda Eva-Lena hör är sitt eget hjärta som slår stora volter, hon får andnöd och vill kräkas. Ett äldre par passerar förbi och stannar och hjälper till att flytta bilen som bara är skrot, de ger Eva-Lena en näsduk att torka blodet ur ansiktet och händerna, och sen skjutsar de henne till jobbet, där hon blir omplåstrad av
en sjuksköterska. Hela dagen jobbar hon sitt pass, det är lite skönt att tänka på något annat, men känslorna kommer svallande framåt kvällen och hennes tårar bara rinner och hon skakar i hela kroppen. -Tänk om jag hade dött, -tänk om jag hade blivit allvarligt skadad, -tänk om, -tänk om!
Ja, min bästa vän Eva-Lena lever och mår förhållandevis ganska bra, och vi är
många som är glada för det, hon är en genom go människa med ett gott hjärta och
framförallt är hon en underbar vän!

Tänk om hon. . . , nej, nej, nej, jag vill inte tänka så, men ibland kommer känslan över mig!

Jag är så glad att hon lever!

 

Gunilla

25 oktober 2011 15:49

Ann-Marie...läser och blir så glad över att allt slutade bra. Min bästa väninna gick bort för fem år sedan. Det var ingen olycka, hon fick en stor stroke och det gick inte tyvärr. Det gäller att ta vara på tiden och livet...ibland gör vi ju inte det.
/Kram på Dig

http://kajsastinas.blogg.se

 

ItaKnattoLego

29 oktober 2011 22:48

Du skriver alltid så bra och målande.
Vad skönt att det slutade så fint.
Min svärmor körde också på en älg.
Och klarade sig.
Krama om din väninna!

http://www.knattolego.blogspot.com

 

Jenny

31 oktober 2011 11:24

Hejsan! Skulle du vilja ha fler läsare till din blogg?! Gå med på den här sidan: http://www.bloggtrafik.nu/index.php?sponsor=jenung Jag är med på den och tycker den fungerar jättebra. Precis som mer-trafik.se fungerar den men ökar dina besökare ytterligare. :) /Jenny

http://avogueidea.blogg.se

Ann-Marie

2 november 2011 12:24

Tack för tipset, ska prova det!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    Lördag den 3 maj, var vi i Eslilstuna på Cavalierspecial, domare var Jeannie Montford (Elvenhome).Harry vann avelsgruppen, valp med HP.  I öppenklass hanar blev han 1:a med CK I bästa hane blev han 3:a med Cert. ...

Jag var garanterat beredd på att Audrey skulle dö den där nyårsdagen, så dålig som hon då var. Hon kunde knappt gå, men tog några stapplande steg för att hälsa mig god morgon, sen föll hon i golvet. Jag grät floder och ringde veterinären för att kons...

När vi ska gå på promenad tycker Harry att det är stenkul, han rycker och sliter i sitt koppel, sen håller han i sig själv fram till första kissestället där han släpper kopplet och allt är frid och fröjd. När nu snön ligger kvar har Audrey och Sussie...

   Harry´s valpar !Ett litet axplock från Charmdroppen´s kennel, där det föddes 8 stycken små pigga och glada Harry/Cherry valpar. Det var en fröjd att se så fina och rara valpar.                      ...

    Jag har alltid varit mullig, föddes 5 kilo tung trots att mamma var liten som en tumme och smal som en sticka, men inte fick jag den genen, möjligtvis att man blev kort i rocken. Den ständige bantaren, that`s me! Ju äldre man blir desto svår...