Sussi och jag tog en promenad runt byn, det snöade och var så fint väder.  Nu är det trångt på vår lilla väg så det är svårt att värja sig när bilarna kommer bara en massa höga snövallar. Inte hör man bilarna heller när de kommer rullande i snön. Sussi hoppade runt där på vägen och plötsligt kom det en bil farande i hög fart, jag grabbade tag i Sussi och fick upp henne på armen, vet inte vart det hade slutat annars. Vi fortsatte vår färd, mötte inte själ på hela långa vägen, det kändes nästa som om vi var ensamma i hela världen, ja i all fall i Ökna by. Lite utställningsträning varvat med lek går alltid hem, koppelträning behövs inte för Sussi går som ett tåg bredvid mig. Jag hade ju hoppats på att träffa lite folk o hundar som vi kunde ha hälsat på, men som sagt inte en själ. Tills vi plötsligt stod 10 meter från en äääälg!!!!  Mamma mia, tänkte jag, vilket träd ska jag klättra upp i! Men jag hade ju Sussi hängandes i kopplet, jag tittade mig omkring och såg en gammal hölada som jag sakta smög mig fram till och gömde mig i. Vet inte hur länge jag stått där, men tillräckligt för att älgen tappat intresset för oss och lufsat iväg. Det är roligt att mötas men på lagom avstånd. Vägen hem var inte så trevlig för det regnade isdroppar som piskade som nålar i ansiktet på oss. Det var gott att komma hem och få en varm kopp kaffe, och Sussi burrade ner sig med de andra hundarna och somnade sött.

Bild lånad av: hmkron.wordpress.com