Som mycket liten sov hon i hundkorgen bland varghundarna hon syntes knappt bland alla ben och raggiga pälsar, för hon var så liten. Hon domderade och fostrade dem fast hon var huvudet kortare än vargarna. Med bestämdhet i den pipiga rösten och en blick som fick dem att darra, och ett pekfinger som var lika stort som en tändsticka beordrade hon dem att sitta fint. Hon behärskade hundspråket som hon lärt sig i flocken, en liten ledare 80 cm hög. I skolan sa fröken att hon fostrade sina klasskamrater. När pojkarna bråkade röt hon, –TYST och SITT! Och pekade ner på bänken, det blev alldeles stilla i hela klassen och lektionen kunde fortsätta i lugn och ro.

Hundägande lärare kom ofta och frågade om hur de skulle göra med sina hundar vad gällde både sjukdomar och fostran, det gav vissa bra poäng i betyget.

Nu är hon en vuxen tjej och har flyttat till stan med två av sina hundar som är mycket väluppfostrade, naturligtvis !

–        Jag är så trött på alla kärringar som bara släpper fram sina hundar och säger ojdå.

 Så nu är det uppfostran på högsta nivå av stans hundar. Alla som hädanefter släpper fram sina okända hundar får sig en lektion om hur man möter och hälsar eller inte på varandra. Hundägare som skyller ifrån sig för att hunden skäller, gör utfall och annat oförskämt får sig en tankeställare när de pratat med henne. Rädda hundar och hundägare har tackat henne för sina geniala idéer, hur de ska göra för att stärka sina hundars självförtroende.

Snart har Örebro stad så väluppfostrade hundar att de utan problem kan mötas utan att det blir ett himla liv på både kärringar och hundar!

Gissa vem hon är?